Carlito’s Way (1993)

Genre: Gangsterdrama
Regi: Brian De Palma
Manus: David Koepp
Skådespelare: Al Pacino, Sean Penn, Penelope Ann Miller, Luis Guzmán, John Leguizamo

Han är en legend. Nu, efter fem år i fängelse har Carlito Brigante kommit hem. Året är 1975 och gatan är sig lik, men de gamla höjdarna är borta - utslagna, utbrända eller begravda. Carlito har bestämt sig, han skall härifrån. Men han behöver ett startkapital. En chans dyker upp när hans vän och advokat David Kleinfeld ber om en sista gentjänst. Carlito bestämmer sig för att hjälpa sin vän eftersom David fick ut honom ur fängelset. Ett beslut han kommer att ångra bittert...

Jag vill förvarna att recensionen mest lämpar sig till dem som redan sett filmen, då jag kommenterar speciella scener i filmen.


Regissör Brian De Palma trodde sig vara klar med gangstergenren efter Scarface och The Untouchables, men den verklighetsbaserade berättelsen om korsikanen Carlito Brigante fick honom att återigen ta sig an genren, efter att Al ”Scarface” Pacino själv kämpat för att få filmen gjord. Al Pacino rör sig som på moln i filmen. Hans återkommande berättarröst konkurrerar ut allt - även Morgan Freemans stämma. Pacinos monologer blir tillsammans med De Palmas ofelbara bildberättande oslagbar poesi. Brian De Palma har själv sagt att han älskar att filma Pacino eftersom hans rörelsemönster är så unikt och ofelbart, och jag förstår vad han menar när jag ser händelserna som utspelar sig i biljardhaket under filmens början.


Filmen bjuder på flera trevliga rollgestaltningar som Luis Guzmáns livvakt och den karismatiske ”Benny Blanco from The Bronx” – spelad av John Leguizamo. Viggo Mortensen syns dessutom i en liten roll. Som Carlitos advokat ser vi Sean Penn som var en ”rising star” vid denna tidpunkt. Det var Penns egen idé att skifta utseendet och bli en krullskallig jude med runda glasögon och med ett sätt som viskar om en dragning åt homohållet – kort sagt ännu en fantastisk rollgestaltning i Penns karriär och inte ett spår av ungdomlig oerfarenhet vilket ju är det som skiljer talanger från de andra. Han var tydligen väldigt mån om att resultatet skulle bli lyckat och retade upp Pacino rejält när han under en inspelningsdag aldrig blev nöjd med närbilden av honom och bad om 15 ytterligare omtagningar när De Palma kände sig färdig. Spontant känner jag verkligen att De Palma och Sean Penn borde slå sina påsar ihop för ytterligare en film, då det hänt en del med deras karriärer sedan senaste samarbetet.

Nu känner jag för att snacka detaljer. Tågstationsscenen är film när den är som allra, allra bäst. Ett tracking shot på Pacino som följer honom var han än går och en spänning som blir så påtaglig att mina hjärtslag inte hänger med runt knutarna. Till slut är jag så inne i filmen att jag tror att det är över när kameran istället tar en sväng förbi scenens antagonister. Tracking shots är en av De Palmas specialiteér och det här är min favorit hittills. Filmen slut är extremt vackert och knyter ihop upplevelsen till något mycket minnevärt.


Att filmen dessförinnan manglar på med en lika gastkramande jakt i tunnelbanevagnar gör att superlativen kommer få den här recensionen att rinna över. De Palma drar referenser till hans förra tågjakt i Dressed to kill (1980) och lägger man märke till hur fotot är utfört i denna del av filmen så kan man inte annat än kapitulera gång på gång åt De Palmas skicklighet med kameraarbetet – spänningens okrönte konung. Mitt i alla kalabalik kan man lägga märke till små, små detaljer som hur en minimal bifigur rör sig och vad det får för konsekvenser. Hjärnan arbetar på högvarv och några tecken på ”slö action” finns över huvud taget inte på kartan. De Palma fick övertala Al Pacino att springa en hel dag genom tåget med en tjock läderjacka mitt i sommaren, men till och med en svettig Pacino kan nog erkänna att det var värt slitet när han ser resultatet.

De Palma lockas ständigt till särpräglat filmskapande vilket gör honom smått unik som amerikansk regissör och att han förtjänar minst en heders-oscar bör vara fakta vid det här laget. Allt som allt är Carlito’s Way ganska ordinär i grunden och bryter i berättandet inga regler för gangsterdramagenren, men De Palmas touch gör verkligen allt vilket gör filmen mer än ordinär. Han vet hur man skapar en filmklassiker.

8/10