Recension: Carne (1991)

Genre: Drama (kortfilm)
Regi: Gaspar Noé
Manus: Gaspar Noé
Längd: 37 min

"Butcher" (Philippe Nahon) är slaktare. Det har han varit hela livet och det är det enda han är riktigt bra på. Men han är stolt över det. Han hade en fru en gång. Hon ville ha en son, men fick en autistisk, stum dotter. Det var Butchers fel. Deras äktenskap krossades och hon lämnade honom att ensam uppfostra dottern, vilket han gjorde. Att ta hand om en dotter är dock någonting outforskat för Butcher, men han försöker. Han har svårt att kommunicera med sin stumme dotter, men han gör så gott han kan. Hon är det enda han har.



Carne är en, på ytan, lågmäld kortfilm av fransk-argentinske auteuren Gaspar Noé (Irréversible, I Stand Alone, Enter The Void). Den går efter ett väldigt simpelt mönster, med ett tyst, minimalt skådespeleri, och ändå så är undertexten - själva handlingen, hela tiden så laddad. Butchers tankar och funderingar är hörbara som mycket privata monologer i hans huvud och tillsammans med de näst intill obetydliga ansiktsuttrycken gör det att hans känslor verkligen griper tag om mig. Detta borde fler filmskapare ta fasta på då det är ett mycket bättre grepp för att göra karaktärer levande, än att låta dem uttrycka sig teatraliskt och med klicheér. Ett annat annorlunda grepp från Noé är att han använder sig av stora, textade budskap i sina filmer - sannolikt inspirerad av landsmannen Godard och den moderna konsten. Det är ett smart drag, som ger ytterligare bränsle åt reflektioner.

Gaspar Noé är en provokativ regissör som strävar efter ett budskap som sällan visats i film, och han slösar inte bort chansen att få visa det. Han är alltid lika skoningslös och med sina komplicerade ämnen, som övergrepp, incest och väldtäkt.

Den tekniska känslan är det heller inget fel på. Fotot i Carne är riktigt snyggt, med statiska bilder och speciella utsnitt i en slags serietidningsanda. Valet av musik (en blandning av häftiga ödestoner och radiopop) skapar också en speciell känsla. Man skulle kunna säga att det är den samlade känslan av Godard, Tarantino, Karim Hussain och Aki Kaurismäki - och minst lika bra. Man ska också ha i åtanke att den här kortfilmen kom redan 1991.

Philippe Nahon har gjort mycket under sin karriär i hemlandet, men jag har ingen aning om han har gjort samma insatser som han gjort i Gaspar Noés filmer. Kombinationen Noé/Nahon är riktigt bra och jag vill hela tiden ha mer. Svagheter är svåra att hitta i Carne då det är en kortfilm det är fråga om - möjligtvis att den inte når någon absolut topp och att den gärna fått vara längre. Gaspar Noe tog fasta på det och hans första långfilm, I Stand Alone (1998) blev den ännu bättre uppföljaren.

Men se Carne! Det är en kraftfull, psykopoetisk upplevelse, värd att tänka på långt efter att du sett den. Det är kort och gott Gaspar Noé i ett nötskal.

7/10