Recension: I Stand Alone (1998)

Originaltitel: Seul contre teus
Genre: Psykologiskt drama, Thriller
Regi: Gaspar Noé
Manus: Gaspar Noé
Längd: 93 min

"Butcher" (Philippe Nahon) var en gång i tiden en slaktare. Nu är hans liv ett helvete. Hans dotter togs ifrån honom och sattes på vårdhem - och det var hans fel. Butcher ville hämnas det han trodde var ett övergrepp på hans dotter. Hon var det enda ljuset i hans annars tragiska, enkla liv. Nu finns ingenting värt att leva för längre. Hans Frankrike börjar förändras och bli kallare, och det är inte den värld han vill leva i. Allt är bara en lång väntan på döden. Endast destruktiviteten håller Butcher vid liv. Ödet leder Butcher till en pistol, laddad med ett antal kulor, och han börjar undra vad han kan använda dem till...

I Stand Alone är en provocerande film som ger en inblick i en ensam mans torterade själ.



Den här franska långfilmen, av den provocerande filmskaparen Gaspar Noé, är inte lika obehagligt hjärntorterande som hans andra långfilm, Irréversible (2002). Filmen känns inte realistisk på samma sätt, utan utspelas i en miljö med karaktärer som hämtade ur en mörk version av Amelie från Montmartre. Det känns lite sagolikt emellanåt. Om det är Butchers bild av omvärlden eller om Noé valt en sådan atmosfär för filmen av andra skäl vet jag inte, men jag tycker det skadar filmens ämne lite grann. Annars är I Stand Alone en mycket snygg och stilistiskt välgjord film, med effektfull, bra musik och attackerande kameraförflyttningar som tajmas med händelserna. Fotot är riktigt snyggt och fångar atmosfären i både de viktiga och mindre viktiga scenerna i filmen. Tillsammans med den slitna berättarrösten från The Butcher blir känslan riktigt tung och underligt deprimerande. Philippe Nahon är ruggigt suverän i rollen som Butcher och trots minimalt minspel så räcker det att se hans ögon för att läsa av hans innersta känslor.


Filmen bär hela tiden på en slags avtrubbad lidelse, men den berör inte lika intensivt som Irreversible gör. När sista akten så kommer slår till slut Gaspar Noé till med hela känslopaljetten och filmen stegrar intensivt upp till någonting unikt. På ett ställe i filmen kommer det också upp en varning för störande scener och en klocka räknar ner från 30 sekunder - sista chansen att sluta titta. En effektfull sak som höjer spänningen till hjärtklappningshöjder och ger känsliga personer en ärlig chans att gå ut ur rummet - vilket kan behövas i Noés filmer.

Efter att ha sett I Stand Alone så vill jag uppmärksamma alla om talangen som finns hos franske filmskaparen (och änn mer konstnären) Gaspar Noé och jag kommer alltid hålla kolla på vad han tar för sig i framtiden. Han håller på en stor kunskap för filmmediet och hans filmer säger något som sällan sägs på film och visar något som definitivt inte visats tidigare. Hans filmer är inte störande för det stördas skull, utan för att visa oss själva kärnan av det mörka inom oss. Det är obehagligt, psykopoetiskt (ett ord som klingar helt rätt i sammanhanget) och riktigt bra.

8/10