Spegelscenen i Contact

När jag sökte efter filmeffekter så började jag läsa om den speciella spegelscenen i filmen Contact (1997).



Ganska frän effekt, eller hur? Här står det hur den utfördes för att få denna effekt.

Goodbye Sally

Tråkiga nyheter - filmklipparen Sally Menke har gått bort. Ett mycket överraskande och sorgligt besked. Hennes stående samarbete med Quentin Tarantino har betytt så mycket och det går inte att ta miste på när man ser extramaterial från Tarantinos filmer och intervjuer där han berömmer hennes skicklighet.

Hon klippte samtliga av Quentins filmer (Reservoir Dogs, Pulp Fiction, Jackie Brown, Kill Bill, Death Proof och Inglourious Basterds) och det krävs ett riktigt proffs för det jobbet, med tanke på filmernas skicklighet att leverera dialog och spänningsuppbyggnad i samklang med väldigt stilistiska ingredienser i det visuella. Sally Menke blev 56 år gammal och kommer vara saknad av många - anhöriga som beundrare.





Goodbye, Sally.

Getting Made The Scorsese Way

Förra veckan fyllde Martin Scorseses moderna klassiker GoodFellas 20 år och GQ firade detta med en MASSIV intervjuartikel på 10 sidor. Mycket läsning och bra läsning!

Getting Made The Scorsese Way (artikeln från GQ)

A short ode to a master auteur...

Carlito’s Way (1993)

Genre: Gangsterdrama
Regi: Brian De Palma
Manus: David Koepp
Skådespelare: Al Pacino, Sean Penn, Penelope Ann Miller, Luis Guzmán, John Leguizamo

Han är en legend. Nu, efter fem år i fängelse har Carlito Brigante kommit hem. Året är 1975 och gatan är sig lik, men de gamla höjdarna är borta - utslagna, utbrända eller begravda. Carlito har bestämt sig, han skall härifrån. Men han behöver ett startkapital. En chans dyker upp när hans vän och advokat David Kleinfeld ber om en sista gentjänst. Carlito bestämmer sig för att hjälpa sin vän eftersom David fick ut honom ur fängelset. Ett beslut han kommer att ångra bittert...

Jag vill förvarna att recensionen mest lämpar sig till dem som redan sett filmen, då jag kommenterar speciella scener i filmen.


Regissör Brian De Palma trodde sig vara klar med gangstergenren efter Scarface och The Untouchables, men den verklighetsbaserade berättelsen om korsikanen Carlito Brigante fick honom att återigen ta sig an genren, efter att Al ”Scarface” Pacino själv kämpat för att få filmen gjord. Al Pacino rör sig som på moln i filmen. Hans återkommande berättarröst konkurrerar ut allt - även Morgan Freemans stämma. Pacinos monologer blir tillsammans med De Palmas ofelbara bildberättande oslagbar poesi. Brian De Palma har själv sagt att han älskar att filma Pacino eftersom hans rörelsemönster är så unikt och ofelbart, och jag förstår vad han menar när jag ser händelserna som utspelar sig i biljardhaket under filmens början.


Filmen bjuder på flera trevliga rollgestaltningar som Luis Guzmáns livvakt och den karismatiske ”Benny Blanco from The Bronx” – spelad av John Leguizamo. Viggo Mortensen syns dessutom i en liten roll. Som Carlitos advokat ser vi Sean Penn som var en ”rising star” vid denna tidpunkt. Det var Penns egen idé att skifta utseendet och bli en krullskallig jude med runda glasögon och med ett sätt som viskar om en dragning åt homohållet – kort sagt ännu en fantastisk rollgestaltning i Penns karriär och inte ett spår av ungdomlig oerfarenhet vilket ju är det som skiljer talanger från de andra. Han var tydligen väldigt mån om att resultatet skulle bli lyckat och retade upp Pacino rejält när han under en inspelningsdag aldrig blev nöjd med närbilden av honom och bad om 15 ytterligare omtagningar när De Palma kände sig färdig. Spontant känner jag verkligen att De Palma och Sean Penn borde slå sina påsar ihop för ytterligare en film, då det hänt en del med deras karriärer sedan senaste samarbetet.

Nu känner jag för att snacka detaljer. Tågstationsscenen är film när den är som allra, allra bäst. Ett tracking shot på Pacino som följer honom var han än går och en spänning som blir så påtaglig att mina hjärtslag inte hänger med runt knutarna. Till slut är jag så inne i filmen att jag tror att det är över när kameran istället tar en sväng förbi scenens antagonister. Tracking shots är en av De Palmas specialiteér och det här är min favorit hittills. Filmen slut är extremt vackert och knyter ihop upplevelsen till något mycket minnevärt.


Att filmen dessförinnan manglar på med en lika gastkramande jakt i tunnelbanevagnar gör att superlativen kommer få den här recensionen att rinna över. De Palma drar referenser till hans förra tågjakt i Dressed to kill (1980) och lägger man märke till hur fotot är utfört i denna del av filmen så kan man inte annat än kapitulera gång på gång åt De Palmas skicklighet med kameraarbetet – spänningens okrönte konung. Mitt i alla kalabalik kan man lägga märke till små, små detaljer som hur en minimal bifigur rör sig och vad det får för konsekvenser. Hjärnan arbetar på högvarv och några tecken på ”slö action” finns över huvud taget inte på kartan. De Palma fick övertala Al Pacino att springa en hel dag genom tåget med en tjock läderjacka mitt i sommaren, men till och med en svettig Pacino kan nog erkänna att det var värt slitet när han ser resultatet.

De Palma lockas ständigt till särpräglat filmskapande vilket gör honom smått unik som amerikansk regissör och att han förtjänar minst en heders-oscar bör vara fakta vid det här laget. Allt som allt är Carlito’s Way ganska ordinär i grunden och bryter i berättandet inga regler för gangsterdramagenren, men De Palmas touch gör verkligen allt vilket gör filmen mer än ordinär. Han vet hur man skapar en filmklassiker.

8/10

Redacted - "truth is the first casualty of war"

En film jag måste rekommendera då den kommit lite i skymundan är Brian De Palmas senaste film från 2007 - Redacted, som kompromisslöst skildrar hur amerikanska soldater tappar kontrollen i Irak-kriget.

Filmen baseras på riktiga berättelser och vill visa verkligheten som många amerikaner inte vill ha på medvetandet. Filmen rev upp stora kontroverser bland amerikanska kritiker och blev "redacted" - censurerad.

Man kan ju fundera varför.

Långt kvar till halloween

Jag vet att det inte är halloween ännu, men...

Här är en suverän teaser för "Fredagen den 13:e del 3" - om den hade släppts idag! Blir nästan tårögd över hur bra fromthemorgue får filmen att verka när jag ser hans teaser.



Kolla in alla hans moderniserade skräckfilmstrailers på youtube nu på momangen! fromthemourge's channel

They call him Machete...

Machete är - tillsammans med Inception, den film jag sett mest fram emot i år. Robert Rodriguez (From Dusk till Dawn, Sin City, Planet Terror) gör långfilm av den populära faketrailern som visades i samband med releasen av hans och Tarantinos Grindhouse-projekt. Planet Terror var en hyllning till zombiegenren och Machete är en hyllning till de billigaste gangsterfilmerna från 70-talet och med en stor dos mexiko-patriotism.

Danny Trejo spelar titelrollen som mexikanaren Machete och följs åt av en minst sagt galen cast. Namn som Jeff Fahey, Chech Marin, Jessica Alba, Lindsey Lohan, Don Johnson, Michelle Rodriguez, Steven Seagal och Robert De Niro utlovar mycket gott i b-filmens anda. The Expendables och Tron Legacy må vara årets mest kända kultfilmhyllningar, men Machete ser ut att bli den bästa.

Machete har just haft biopremiär i USA och kommer till Sverige i oktober.

Bob Dylan & Allen Ginsberg

Sanyo Xacti VPC-FH1

Jag fick hem en ny videokamera idag, av billigare men prisvärd modell - närmare bestämt en Sanyo Xacti VPC-FH1 Full HD-kamera. Priset blev 2500 för hela paketet.

Recension: Enter The Void (2009)

Genre: Psykologiskt drama, trip movie
Regi: Gaspar Noé
Manus: Gaspar Noé
Skådespelare: Nathaniel Brown, Paz de la Huerta, Cyril Roy, Olly Alexander
Längd: 154 min

Oscar är en ung droglangare i Japans Red light district, dit han flyttat tillsammans med sin yngre syster. De har lovat att vaka över varandra sedan bilolyckan som tog deras föräldrars liv och lämnade dem ensamma. De separeras från varandra som barn, men efter att Oscar har tjänat pengar på sin droginblandning så betalar han sin syster en resa till Japan. Hans syster börjar sedermera försörja sig som strippa - något som inte Oscar gillar, men hon har inte heller någon lust att förändra sitt liv så länge Oscar tar droger.

Deras liv tar plötsligt ännu en vändning när Oscar blir dödad och i sin tur lämnar sin syster ensam i ett liv av farliga män, sex, droger och dekadens. Vi får följa Oscar i hans efterdödenliv, då han färdas ut ur sin kropp och svävar runt på Japans gator för att vaka över sin syster.

Filmen följer Oscar genom hallucinatorisk, stundtals väldigt abstrakt Point-Of-View (hans egen synvinkel) - eller snarare bakom Oscar än genom hans egen blick. Den enda gången hans ansikte syns i bild är de gånger hans spegelbild skymtas. Gaspar Noé - en utav den nya generationens i särklass mest intressanta regissörer, följer upp den omskakande och provocerande Irréversible (2002) med en ännu större studie i stilmässig, kaosartad briljans, där filmens ämne trots allt spränger ytan. Noé gör denna gång en internationell film - av fransmän, på amerikanska, i Japan. Han har inspirerats av nära-döden-upplevelser, "Tibetan Book of the Dead" (boken som berättar vad vi upplever under och efter vår död) och DMT-hallucinationer (en drog som sägs strömma ut i kroppen vid just nära-döden-upplevelser och räknas som en av de mest kraftulla drogerna).

Filmen börjar med vad som enligt mig kan vara den snyggaste main title-öppningen av en film någonsin - en öppning som sätter tonen för vad vi har att vänta oss.



Gaspar Noé visar att 3D-tekniken långt ifrån behöver vara nödvändig för att skapa en hypnotisk värld för tittaren att sugas in i. Många är nog överens om att 2009 års största visuella upplevelse är Avatar - jag påstår att det är Enter The Void. Jag drivs med i en omtumlande berg-och-dalbana utan att ha något att säga till om - filmen är sprängfylld av neonljus, epilepsiframkallande och stroboskopiska effekter.

Stora delar av filmen är "flygbilder" över Tokyos snåriga kvarter, som har antagit en märklig form och påminner mycket om ett leksaksland. Vi svävar in och ut genom byggnader, bordeller, nattklubbar, avloppssystem och något som kan vara vår hjärnenergi, eller kanske bara formerna som för de drogfria endast skymtas när vi stänger ögonen och bländas av näthinnans avtryck. Om kameraarbetet – eller snarare kamerakranarbetet, i Irréversible var imponerande så har Noé tagit ytterligare ett steg här. Det är en lång film och just längden tillför till känslan av att jag varit med om en resa, svår att få grepp om, som att vakna upp efter en mycket störd dröm.

Nathaniel Brown och ännu mer Paz de la Huerta gör imponerande uppoffringar och smärtande autencitet till sina karaktärer, vilket även alla dessa människor som de stöter på gör. Gaspar Noé har castat amatörer i nästan alla roller. Det är vänner och bekanta som han mött på gatan och han lyckas få dem att bibehålla verklighetens naturlighet utan att gå i fällan av överspel. För filmens speciella undergroundclubmusik och speciella ljuddesign står Thomas Bangalter - mer känd som en part i den fenomenala gruppen Daft Punk. I Enter The Void går han loss lika ursinningslöst som i Noés tidigare film Irréversible, med hjärnpulserande, trumhinnevibrerande, elektronisk musik - stundtals genererar det i kaos, stundtals i drömsk skönhet.

Enter The Void är inte speciellt lik någon annan filmupplevelse jag varit med om - de enda filmerna värda att nämna i sammanhanget är Noés tidigare filmer och Kubricks 2001: A Space Odyssey (1968). Just den sistnämnda är en film Noé dyrkar och har haft som inspiration i sin filmkarriär. En "trippfilm" – trip movie (något som myntades i och med just 2001) är en film så visuell och djupt uppbyggd av känslan att den påminner om en pulserande drogkick. Det var vad Noé ville - och har lyckats med, att uppnå i och med Enter The Void.


På många sätt är det Gaspar Noés Magnum opus. Det är inte hans bästa film (Irréversible är snäppet värre), men Enter The Void är så packad med Gaspars stildrag att ett större projekt väl knappast kommer återupprepas från hans sida? Sex- och våldsprovokation, människans förfall, kameraarbete som framkallar åksjuka och eufori olikt något jag tidigare sett, en blytung ljudbild som paralyserar mig - allt detta framkallar den kanske mest påtagliga skildringen i filmhistorien av vad en enda karaktär ser, hör och känner genom sin egna sinnen. Jag har nog aldrig tidigare varit så tätt inpå en annan människa på film, vilket också gör det mycket svårt att släppa filmen.

Tomheten som filmen ger ett avtryck av är både filmens styrka och enda svaghet. Just den känslan är ändå Gaspar Noés intention med filmen, för den handlar i slutändan om en ung mans högst personliga resa efter sin egen död. Precis som i 2001 undrar jag vad som hände, men det är vad jag känt som är det viktiga.

"In the end, everything has been very meaningless. I guess that's why the movie is called Enter the Void. At the end, it’s all about emptiness." – Gaspar Noé

9/10

Recension: Irréversible (2002)

Genre: Psykologisk thriller
Regi: Gaspar Noé
Manus: Gaspar Noé
Skådespelare: Monica Bellucci, Vincent Cassel, Albert Dupontel
Längd: 97 min

Tiden avslöjar allt. Alex och Marcus älskar varandra. Tillsammans med Pierre, en före detta älskare till Alex, är de på väg till en fest. Men under kvällen går allting våldsamt fel.

Tiden förstör allt. För att mannen är ett djur. För att längtan efter hämnd är en naturlig impuls. För att de flesta brottslingar förblir ostraffade. För att förlusten av någon man älskar är lika förödande som ett blixtnedslag. För att kärleken är källan till allt liv. För att föraningar inte ändrar händelsers kurs. För att tiden avslöjar allt. Allt det underbara. Och allt det otänkbara.

Jag fick höra om den här filmen på Filmsnack för något år sedan, då den var en av de mest omnämnda filmerna under kategorin ”obehagligaste film” – mycket tack vare en hela 12 minuter lång våldtäktsscen utan kompromisser. Jag köpte filmen direkt, då jag alltid haft en förkärlek för psykologiskt obehagliga filmer. Dessutom fick jag intrycket av det jag läst om filmen, att den var något annorlunda och att regissören Gaspar Noé var en visuell auteur med intressanta ideér. Natten efter att jag sett filmen drömde jag de mest extrema och omtumlande mardrömmarna jag någonsin drömt, och vaknade upp totalt utmattad i hela kroppen och bara stirrade. Filmen hade satt sina spår i mitt undermedvetna och trots att jag älskade filmen så bestämde jag mig för att inte se om den i första taget, med rädsla för biverkningar.

För en vecka sedan såg jag Irrèversible igen.

Den här gången var jag förberedd på vad jag hade att vänta och kunde sjunka in i filmen med mindre fruktan. Den grep tag i mig och tog mig med storm igen. Gaspar Noé använder alla element för att leda tittaren in på en mardrömsfärd som sliter i både nervtrådar och tarmar. Irrèversible är bokstavligt talat en resa där slutet är början och början är slutet – och allt ser ut att vara filmat i en enda tagning. Tittaren ser förödelsen före upptakten och vet därför vad som kommer att hända innan karaktärerna vet det, vilket blir oerhört frustrerande. Kameran sveper fram runt händelserna så att mitt balanssinne blir rubbat och yrseln lurar alltid runt hörnet. Musiken pulserar fram och tillbaka och det känns som om en mixer rör om i mitt huvud. Våldet - det fysiska som det psykiska, är i sitt sammanhang så realistiskt att jag vill hålla för både ögon och öron. Det filmen bjuder på får mig att släppa allt runt omkring och det enda jag upplever är en spiral av blytung hopplöshet. Hur mycket jag än vill se ljuset i tunneln, så vet jag att det bara blir mörkare.

Gaspar Noé spelade in Irrèversible under ovanligt kort tid och mycket är improvisation från honom och skådespelarnas sida då manuset endast var 30-talet sidor långt, vilket är mäkta imponerande då resultatet flyter på i en takt som känns både naturligt och genomtänkt. Albert Dupontel är så trovärdig i sin roll som Pierre att jag många gånger under filmen tänker att det lika gärna skulle kunna vara en dokumentär jag bevittnar. Vincent Cassel och Monica Bellucci briljerar också dem fullständigt som det förälskade paret Marcus och Alex. De är ett par även i verkligheten, vilket var nyttigt då samspelet dem emellan är fängslande vackert utfört. Bellucci gör antagligen en utav filmhistoriens jobbigaste roller och offrar sig totalt för filmen och Noés vision. Det är smärtsamt bra. Och Irrèversible är en smärtsam upplevelse. Det är Gaspar Noés bästa skapelse hittills – och en utav filmhistoriens mörkaste alla kategorier.

Se den på egen risk och tänk efter före. Du kommer aldrig att glömma den.

10/10

Fotnot: Recensionen är skriven för knappt två år sedan. Sedan dess har jag sett filmen ytterligare en gång och den blir bara bättre och bättre. Det är definitivt en av 2000-talets allra mest imponerande filmer.

Recension: I Stand Alone (1998)

Originaltitel: Seul contre teus
Genre: Psykologiskt drama, Thriller
Regi: Gaspar Noé
Manus: Gaspar Noé
Längd: 93 min

"Butcher" (Philippe Nahon) var en gång i tiden en slaktare. Nu är hans liv ett helvete. Hans dotter togs ifrån honom och sattes på vårdhem - och det var hans fel. Butcher ville hämnas det han trodde var ett övergrepp på hans dotter. Hon var det enda ljuset i hans annars tragiska, enkla liv. Nu finns ingenting värt att leva för längre. Hans Frankrike börjar förändras och bli kallare, och det är inte den värld han vill leva i. Allt är bara en lång väntan på döden. Endast destruktiviteten håller Butcher vid liv. Ödet leder Butcher till en pistol, laddad med ett antal kulor, och han börjar undra vad han kan använda dem till...

I Stand Alone är en provocerande film som ger en inblick i en ensam mans torterade själ.



Den här franska långfilmen, av den provocerande filmskaparen Gaspar Noé, är inte lika obehagligt hjärntorterande som hans andra långfilm, Irréversible (2002). Filmen känns inte realistisk på samma sätt, utan utspelas i en miljö med karaktärer som hämtade ur en mörk version av Amelie från Montmartre. Det känns lite sagolikt emellanåt. Om det är Butchers bild av omvärlden eller om Noé valt en sådan atmosfär för filmen av andra skäl vet jag inte, men jag tycker det skadar filmens ämne lite grann. Annars är I Stand Alone en mycket snygg och stilistiskt välgjord film, med effektfull, bra musik och attackerande kameraförflyttningar som tajmas med händelserna. Fotot är riktigt snyggt och fångar atmosfären i både de viktiga och mindre viktiga scenerna i filmen. Tillsammans med den slitna berättarrösten från The Butcher blir känslan riktigt tung och underligt deprimerande. Philippe Nahon är ruggigt suverän i rollen som Butcher och trots minimalt minspel så räcker det att se hans ögon för att läsa av hans innersta känslor.


Filmen bär hela tiden på en slags avtrubbad lidelse, men den berör inte lika intensivt som Irreversible gör. När sista akten så kommer slår till slut Gaspar Noé till med hela känslopaljetten och filmen stegrar intensivt upp till någonting unikt. På ett ställe i filmen kommer det också upp en varning för störande scener och en klocka räknar ner från 30 sekunder - sista chansen att sluta titta. En effektfull sak som höjer spänningen till hjärtklappningshöjder och ger känsliga personer en ärlig chans att gå ut ur rummet - vilket kan behövas i Noés filmer.

Efter att ha sett I Stand Alone så vill jag uppmärksamma alla om talangen som finns hos franske filmskaparen (och änn mer konstnären) Gaspar Noé och jag kommer alltid hålla kolla på vad han tar för sig i framtiden. Han håller på en stor kunskap för filmmediet och hans filmer säger något som sällan sägs på film och visar något som definitivt inte visats tidigare. Hans filmer är inte störande för det stördas skull, utan för att visa oss själva kärnan av det mörka inom oss. Det är obehagligt, psykopoetiskt (ett ord som klingar helt rätt i sammanhanget) och riktigt bra.

8/10

Recension: Carne (1991)

Genre: Drama (kortfilm)
Regi: Gaspar Noé
Manus: Gaspar Noé
Längd: 37 min

"Butcher" (Philippe Nahon) är slaktare. Det har han varit hela livet och det är det enda han är riktigt bra på. Men han är stolt över det. Han hade en fru en gång. Hon ville ha en son, men fick en autistisk, stum dotter. Det var Butchers fel. Deras äktenskap krossades och hon lämnade honom att ensam uppfostra dottern, vilket han gjorde. Att ta hand om en dotter är dock någonting outforskat för Butcher, men han försöker. Han har svårt att kommunicera med sin stumme dotter, men han gör så gott han kan. Hon är det enda han har.



Carne är en, på ytan, lågmäld kortfilm av fransk-argentinske auteuren Gaspar Noé (Irréversible, I Stand Alone, Enter The Void). Den går efter ett väldigt simpelt mönster, med ett tyst, minimalt skådespeleri, och ändå så är undertexten - själva handlingen, hela tiden så laddad. Butchers tankar och funderingar är hörbara som mycket privata monologer i hans huvud och tillsammans med de näst intill obetydliga ansiktsuttrycken gör det att hans känslor verkligen griper tag om mig. Detta borde fler filmskapare ta fasta på då det är ett mycket bättre grepp för att göra karaktärer levande, än att låta dem uttrycka sig teatraliskt och med klicheér. Ett annat annorlunda grepp från Noé är att han använder sig av stora, textade budskap i sina filmer - sannolikt inspirerad av landsmannen Godard och den moderna konsten. Det är ett smart drag, som ger ytterligare bränsle åt reflektioner.

Gaspar Noé är en provokativ regissör som strävar efter ett budskap som sällan visats i film, och han slösar inte bort chansen att få visa det. Han är alltid lika skoningslös och med sina komplicerade ämnen, som övergrepp, incest och väldtäkt.

Den tekniska känslan är det heller inget fel på. Fotot i Carne är riktigt snyggt, med statiska bilder och speciella utsnitt i en slags serietidningsanda. Valet av musik (en blandning av häftiga ödestoner och radiopop) skapar också en speciell känsla. Man skulle kunna säga att det är den samlade känslan av Godard, Tarantino, Karim Hussain och Aki Kaurismäki - och minst lika bra. Man ska också ha i åtanke att den här kortfilmen kom redan 1991.

Philippe Nahon har gjort mycket under sin karriär i hemlandet, men jag har ingen aning om han har gjort samma insatser som han gjort i Gaspar Noés filmer. Kombinationen Noé/Nahon är riktigt bra och jag vill hela tiden ha mer. Svagheter är svåra att hitta i Carne då det är en kortfilm det är fråga om - möjligtvis att den inte når någon absolut topp och att den gärna fått vara längre. Gaspar Noe tog fasta på det och hans första långfilm, I Stand Alone (1998) blev den ännu bättre uppföljaren.

Men se Carne! Det är en kraftfull, psykopoetisk upplevelse, värd att tänka på långt efter att du sett den. Det är kort och gott Gaspar Noé i ett nötskal.

7/10

Dagens matcher

Efter kvällens matcher är jag riktigt nöjd, för om jag fick välja så skulle precis de lagen som gick vidare också fått gjort det. England gick vidare efter att inte ha visat sig även denna gång, men en liten gnutta hopp fanns ändå där. USA:s underhållande VM-berättelse fick en magisk fortsättning trots obligatoriska motgångar. Tyskland tar sig givetvis vidare, och för Ghana gick det precis som jag ville, även om en batalj mot England hade varit ännu bättre. Det stora mötet i åttondelen blir trots allt det mellan England och Tyskland. England ska inte ha någon chans om man ser till form, men om de går vidare så blir jag ändå glad och då kan jag hoppas vidare på ett möte med Argentina, som skulle bli VM:s höjdpunkt oavsett konkurrens.

Om Ghanas landslag ska visualiseras med ord så är det genom att kalla laget för ett enda, stort mittfält. De spelar så inspirerande och viljan att visa alla finns där, men inte en skymt av en anfallare finns där. Det är (och har varit så länge jag kan minnas) distansskott utanför starffområdet, men anfallarlöpningarna och anfallspositioneringen finns inte där. Jag hoppas att de kan skrapa fram en talang på anfallspositionen tills nästa VM, för då kan de utmana om medaljerna.